Jag har upptäckt en förändring i mig de senaste veckorna. Innan när jag tyckte att min kompetens eller utbildning blev ifrågasatt så brukade jag inte ge svar på tal, utan jag tänkte mest att det var en ignorant kommentar och gick vidare. På senare tid har jag ofta varit dryg tillbaks och sagt något snäsigt. Det grämer mig.

Det kanske inte kom så plötsligt, men jag tror att jag kan spåra denna förfärlig förändring i mig själv till en fest där en marknadsförare sa att min utbildning var onödig, typ. Då blev jag sur och var tvungen att motbevisa honom. Han ändrade egentligen aldrig åsikt. Sedan dess har det varit flera liknande situationer där jag har känt mig kränkt, ibland för småsaker.

Till exempel var det för någon vecka sen någon som sa att hon hade mycket att göra i skolan för att hon hade en inlämning om sju dagar. Då sa jag i glad ton att “det ju är låååång tid kvar. det klarar du!” Hon sa att hon minsann pluggade till socionom och att man då var tvungen att tänka, inte bara skriva av fakta. Då sa jag att jag faktiskt också pluggade på ett tvärvetenskapligt program. Egentligen var jag inte så elak, men det kändes som om hon hade kallat mig för en idiot.

Sen så var det en annan diskussion med en annan person om pronomet “hen”. Hon pratade om hur genusaktivister såg på saken. Då sa jag uppnosigt “men har dom pluggat språk då?”. Mycket otrevligt.

Jag måste verkligen ändra på mitt beteende inför praktiken nu. Önska mig lycka till!

Som ung saknade jag aldrig att ha syskon i min egen ålder, men nu på senare tid har jag börjat önska mig det mer och mer. Det är lustigt hur mina kompisar tycker att deras syskon är viktigare för dom nu än förr när dom inte ses så ofta längre.

I alla fall så blir jag avundsjuk på min kompis som lägger upp foton på facebook när han kör yoga i köket med sin storasyster. Men jag gläds ändå åt mina föräldrar och min nio år äldre storebror. Det kunde ha varit värre : )

Alldeles nyss tänkte jag på att jag kanske alltför gärna ser på framtiden med mitt förflutnas glasögon; när jag tar in nuet så går det först genom ett dåtidens filter, genom vilket jag förstår nutiden. Istället för att se på varje händelse som något nytt och främmande, antagligen olikt från annat jag har upplevt innan, så jämför jag saker med vad jag har upplevt innan i för hög grad. Det är ju så klart grundläggande att man har någon slags referensram, men jag tror ändå att det är viktigt att kunna se på saker som fristående från andra.

Här kommer tre bra låtar. Den första handlar om att blicka bakåt i tiden alldeles för mycket. Den andra handlar om att inte blicka bakåt, utan istället fokusera på framtiden. Den tredje har en rad som har fastnat hos mig sen jag hörde den för första gången:

“It seems that I should say ‘that as long as this is love’, but it’s not all that easy. So maybe I should snap her up in a butterfly net and pin her down in a photograph album.”

Jag tror att Adam vill säga oss att det är okej att minnas bakåt, men att man måste gå framåt!

Doktor Kosmos – Don’t Look At Photographs

Här har vi en bild på mitt lilla kärleksbarn; en flaska Jelzin kryddad med johannesört som jag tänkte bjuda släkten på under julbordet. Kryddan köpte jag på Huseby julmarknad när jag var där med Annie. Den skulle vara i flaskan med brännvin i tre dagar och enligt en ritning jag hittade på Internet skulle man skaka flaskan tre gånger om dagen också. Visst är det ändå ganska romantiskt att se något “växa” i ens vård?

I övrigt har den här veckan, som ju sig bör i slutet av december, ägnats åt mycket reflektion kring det gångna året. Det brukar alltid vara så i slutet på terminer, med allt som det innebär. Klasskamrater, goda vänner, bekanta och dom där man önskar att man kände bättre får sina examina, tar studieuppehåll eller åker på utbytesstudier.

En bra sak med slutet av terminer är att man får träffa sina barndomsvänner i sin hemstad igen. En sådan väldigt god vän som jag träffar allt för sällan nu för tiden (det är endast tyvärr mitt fel) är Anders, min gamla granne på Tegnérgatan i Ljungby. Sent på natten för några dagar sedan länkade han den här gamla dängan på fejjan. Jag tänker att den passar bra in på temat för det här inlägget. Håll till godo!

Min playstationkontroll – Victor: För att han kan spela FIFA med sina andra kompisar nu när jag är borta, även om dom inte har en egen handkontroll att ta med sig till honom.

Min pipa – Koffa: Koffa tycker om att röka pipa, men har, så vitt jag vet, inte en egen. När jag inte finns mer så behöver Limen någon att koppla av och spela Heroes 3 ihop med. Koffa är den personen.

Min bärbara dator – Limen: Det skär i mitt hjärta när Limens DJ-program kraschar hela tiden. En modernare dator är det minsta jag kan lämna efter mig till min rödhårigaste kompis. Tack för alla kaffestunder och för alla funderingar vi delgett varandra. Jag vill gärna tro att jag har växt med dig, och att du har växt med dig genom alla våra samtal.

Min “Kaffetåren den bästa är av alla jordiska drycker”-brodering – Kalle: Jag minns hur Kalle nästan blev tårögd när han såg broderingen för första gången. Ingen älskar kaffe som honom, och därmed förtjänar ingen broderingen lika mycket som honom.

Min stavmixer – Annie: Om man byter ut “Kalle” mot “Annie” och “broderingen” mot “stavmixern”, så får man min motivering till varför min stavmixer går till Annie.

Min klocksamling – Emma: Det finns få saker som skänker mig så mycket glädje som stunden när jag väljer vilken klocka jag ska ha på mig på morgonen. Egentligen finns det ingen särskild anledning till att Emma får ärva min klocksamling, mer än att jag vill ge henne något speciellt. Och min klocksamling betyder mycket för mig, precis som Emma gör. Kanske kan en sådan souvenir få hennes minne av mig att stå emot tidens tand, hehe.

Mina whiskeyglas – Anders: Det finns nog faktiskt ingen människa som har format mig lika mycket som Anders. Vi delar otroligt många intressen och det är helt omöjligt för oss att ha tråkigt tillsammans. Och många av de gånger som vi har haft som trevligast har varit till tonerna av Counting Crows med en varsin whiskey jämte oss. Om det är någon som ska få mina favoritglas, så är det Anders.

Mina högtalare – Jonas: Det är samma sak med mina högtalare som med klocksamlingen; det finns ingen särskild anledning till att Jonas ska få mina högtalare. Men jag vet att han kommer att ha glädje utav dom. Och att Jonas är lycklig är bland det viktigaste av allt för mig, även om jag inte säger det tillräckligt ofta till honom. Ingen får mig att känna mig lika välkommen som honom, vilken tid eller plats det än är, eller hur längesen det var vi sågs senast.

Det finns många fler saker att testamentera, förstås, men det här är en början.

Så är det med vissa människor också. Ibland stänger dom till och med dörren och stannar längre än vad man trodde att dom skulle göra. Trots friheterna de tar sig när de bara helt oannonserat klampar in, kan det vara svårt att be dem gå.

Jag, Victor och Moa var precis på KLUBBs julteater, baserad på adventskalendrarna Sunes jul och Mysteriet på Greveholm. Innan föreställningen började läste konferenciern en dikt om julens vikt. Den fick mig att tänka på några saker.

Traditioner känns ju ofta ganska så krystade. Men ibland är det fint att kunna luta sig tillbaks emot återkommande ting; att ha en ursäkt för att umgås. Speciellt om det är med människor som man inte har någon naturlig ingång till. Att bjuda med någon på att baka lussekatter för att “man ju ändå alltid gör det” är mindre hetsigt än att baka kanelbullar tillsammans för att man vill träffas.

Petters dikt är små ord som gör det svåra i det stora mindre.

Hej!

Här är första layouten till en broschyr som jag, Victor och Dominique gör för Embrace i en av våra kurser.

Om 40 minuter är det lunch. Då mår jag.

Det var ju inte det jag egentligen ville säga, men jag var tvungen att fundera på det en stund. Nu såhär med distans till episoden kan jag konstatera att det ju faktiskt är så. Jag är fett opepp på att göra en metodkurs om hur man skriver uppsatser i Indien. December känns mest som en enda lång väntan tills min praktik börjar i slutet av januari.

Dessutom är det snart dags att söka utlandsstudier. Uttråkad som jag är, går jag runt i tankar om Frankrike. Kanske vore det något?

Nedan följer två bra låtar om hur det känns att hela tiden ligga lite efter.

Elin känner sig som värsta bullmamman, säger hon. Och det med all rätt. Vi satte ihop ett förslag till Smålands nya styrelse och så bjöd hon på chili con carne. GOTT!

Nu lyssnar vi på Robert Broberg. Sen ska vi äta korv och dricka bål. Det är en ambivalenta känslors dag: Hur ska jag möta den nya styrelsen? Det finns så mycket jag vill bidra med samtidigt som det är någon annans tur att få göra Smålands till sitt. Blir svårt att backa och låta de nya göra vad de tycker om ifall jag anser att de har fel. Och så kommer jag att vara avundsjuk när det går bra.